Jag har alltid älskat att vara ute i skogen och plocka svamp. Naturen har alltid lockat, men snabbt fick jag upp ett starkt intresse för svamp. Redan som liten lärde jag mig att känna igen de vanligaste svenska svamparna, såsom de olika kantarellerna, smörsopp och karljohansvamp. Och jag försökte mig faktiskt på min första svampodling redan i ung ålder. Jag hade hört från farmor att man kunde göra en egen svampodling genom att lägga ut resterna av svampen i skogen igen efter rensningen. Då skulle man hitta mängder med svamp där året efter. Jag testade med kantareller. Tyvärr fungerade det inte alls. Jag blev besviken, men började samtidigt ivrigt läsa på om hur svampodling går till. Jag skulle lyckas! Snabbt fick jag dock lära mig att farmors knep för svampodling endast var en myt.
Det tog dock många år innan jag lämnade förhoppningen att jag skulle kunna ha en svampodling ute i skogen och förlita mig på svamparnas mycel. Mycel är svamparnas trådar som gör att de sprider sig i skogen. De växer gärna längst trädstammar, så min förhoppning var att jag kunde hitta ett sätt att gynna svampen så att den fortsätter sprida sig på ett specifikt ställe. På detta sätt skulle jag få min egna ”naturliga” svampodling. Jag provade alla möjliga saker som jag från olika håll hörde skulle vara bra för svampodling, men fick inte mycket till resultat.
På senare år började jag istället söka mer information på internet och jag köpte min första svampodlingslåda. Jag hade nu blivit vuxen och blivit mer nyfiken på mer exklusiva svampar för matlagning, såsom ostronskivling eller svart trumpetsvamp. Jag ville testa svampodling hemma i lägenheten! Inte förrän jag fick hem min tredje svampodlingslåda så fick jag kläm på det, och lyckades odla mina första ostronskivlingar hemma. Äntligen har jag min svampodling!
