Det kom sig så att jag blev tvungen att åka till Uppsala för att värdera en bil. Eller ja, det var väl inte hela sanningen. Sanningen är den att jag var tvungen att hjälpa min gamle far med att värdera bilen i Uppsala. Han bor där och med tanke på hans höga ålder så var det jag som tog mig till honom och inte tvärtom. Hade han inte haft sin höga ålder hade jag väl visserligen inte hjälpt till med att värdera hans bil i Uppsala. Ja ja, ni hänger med.
Det var inte själva saken, att värdera bil i Uppsala, jag tänkte tala om. Jag tänkte tala om vad som hände den där dagen. Jag skäms lite över att erkänna det men det var nu väldigt längesen jag hälsade på. Jag vet inte riktigt varför. Jag menar, jag bor ju en timme bort lite drygt. Avståndet är inte något att skylla på. Särskilt inte som tågen går frekvent och jag själv äger två elbilar. Den här gången fick mitt besök i Uppsala ett syfte i att jag skulle hjälpa att värdera bilen.
Jag anlände tisdag morgon precis som vi hade bestämt. Han satt på altanen och väntade på mig. Eftersom det var lite småkyligt satt han med benen inlindade i sin röda filt som funnits jämt. Han bodde i stans finaste hus och det gjorde mig alltid glad att se honom sitta där på verandan och vänta. Han vinkade och påpekade att vi skulle åka in till Uppsala och värdera bilen. Jag sa att det stämde. Jag påpekade också att värdera bilen kunde man göra när som helst och Uppsala skulle minsann ingenstans. Jag bad om att få komma in på kaffe och det fick jag gladeligen.
Det var sig likt där inne. Det var sig likt trots att vissa saker alldeles uppenbart hade förändras. Det var uppenbart men jag kunde inte sätta fingret på det. Förstår ni vad jag menar då? Det var förvirrande och jag landade i att det måste ha att göra med att jag sällan hälsat på den här tiden på året. Det brukar alltid vara andra tider när jag väl dyker upp. Detta har gjort att jag inte riktigt har sett huset i vissa årstidsljus.
Efter kaffet åkte vi till Uppsala för att värdera bilen. Pappa var som ett barn på julafton. Han kom inte ut så ofta längre. Men nu skulle han få komma ut och det var han glad för.
