Uncategorized

Jag flyttade in och visste redan innan att jag skulle vilja renovera badrummet pronto. Det är slitet och fult, definitivt förbi bäst före-datum och med ett formspråk från den mest inbitna sjuttiotalsfantasten. Oklart om det är ett original från nämnda era, skicket skulle kunna vara från 1700 om det bara hade funnits badrum av den här typen då. Resten av bostaden är hyfsad, så jag förstår inte varför man inte brytt sig det minsta om att renovera badrummet. Eller jag kanske kan förstå det, det är väl aningen dyrare att renovera ett badrum jämfört med att tapetsera om vardagsrummet. Men köket har man fixat, det måste väl vara lika. Inte vet jag, poängen är att det här är badrummet som gud glömde och nu ska det bli ordning på det. Bort med toner mot orange, sprucket kakel och fula rör. Den märkliga beläggningen i duschhörnan, allt ska bort och in ska fräscht och snyggt. Jag kan inte vänta på att komma igång med att renovera badrummet, det är det mest prioriterade just nu. Jag har redan kommit långt med färger och material, men har fastnat på om jag ska passa på att ändra planlösningen lite när jag ändå ska renovera badrummet. Det skulle vara mysigt med ett badkar, vilket går att få in om man flyttar runt allt annat ett snäpp. Det är många beslut inför att badrummet ska renoveras, men det är ganska roligt också.  Jag kommer ju inte att de facto renovera badrummet med mina egna händer, det måste bli riktigt gjort så jag har kontaktat en firma som jag hört mycket gott om och som renoverat badrum hos folk jag känner. Vi har diskuterat kring priser och de lösningar jag har i åtanke, så snart kan vi sätta i gång med att renovera badrummet. Det blir bökigt ett tag eftersom jag bara har ett, men allt är bättre än att behålla nuvarande. Jag drömmer mardrömmar om vattenläckor och vad som växer i fogarna, förutom att jag önskar att jag vore färgblind varje gång jag går in där. Så det kommer vara värt allt besvär det kan tänkas bli och varenda krona det kan kosta att renovera badrummet.

Det var nu ganska precis ett år sedan som Mia lämnat hemstaden i sydväst och flyttat norröver. Det var ett stort beslut vid tillfället och hon är sanslöst tacksam att det skedde. Numera arbetar hon som ansvarig på ett företag som jobbar med fasadrenovering i Stockholm. En bransch hon sedan tidigare har lång och god erfarenhet av. Det kändes verkligen som att Stockholm blivit hennes stad och som att kunskaperna om fasadrenovering utvecklats kraftigt. En bra känsla. En känsla som hon hoppas få behålla så länge hon är verksam inom fasadrenovering och bor i Stockholm. Nu hade hon knappat in Landskrona på GPS:en och styrt bilen hemåt. Många långa timmar av P3-lyssnande tog slut när hon rullade upp på uppfarten hos mor och far. Lugnt och trevligt skulle det bli, tänkte hon. En tid borta från Stockholm och vardagen med fasadrenovering – vilken kunde vara stressig emellanåt. Hon trodde fel. Väl inne i vardagsrummet möttes hon av blickar och leenden. Många fler än hon väntat sig. Mamma hade samlat alla syskon, alla 5, som en slags välkomstfest för Mia. Nu skulle det frågas ut om Stockholm och fasadrenovering. Nu skulle de alla gå till botten med hur minstingen kom att flytta bort från hembygden. Långt bort, och ägna sig åt fasadrenovering i Stockholm. Det kunde bli intressant, tyckte de nog. De tyckte förmodligen alla utom Mia själv. Hon påminde sig själv om att detta var något fint. De hade samlats för hennes skull och det var klart att de var nyfikna. Fan, jobba i Stockholm och klättra inom fasadrenovering – det var inte alla som gjort. Om någon tvekade på detta faktum slog pappa Jörgen fast detta ganska så snart: ”Karriär” är ett så otroligt urvattnat begrepp. Mia såg det inte så, inte alls. Hon såg det som att hon tog ett naturligt steg inom fasadrenovering när hon flyttade till Stockholm. Hon log mot pappa och påminde sig även där om att det sades med välvilja. Bullar dukades fram, och det var mamma som suttit vid bakrodret. De doftade ljuvligt och kaffedoften gjorde inte saken sämre. De alla slog sig ner i soffgruppen. Mia fick en köksstol med motiveringen att hon väl suttit bekvämt hela dagen. Sedan påbörjades utfrågningen om fasadrenovering i Stockholm. Det skulle bli en lång kväll, det kände hon på sig.

Här om sistens så berättade jag om min historik av att använda mig av budtjänster senaste tiden. Många har frågat saker om detta och jag tänkte därför ägna det ytterligare ett inlägg. För att göra det enkelt, och för att besvara den vanligaste frågan, tänkte jag berätta om varje tillfälle. Vi börjar i början. Min sambo är otroligt duktig på att köpa saker på nätet. Begagnade saker som kan var alltifrån ett litet sy-kit till en stor soffa. Vi har köpt allt man kan köpa och lite till. Nyligen investerade vi i ett matbord och stolar i Gävle. Eftersom vi varken har bil eller körkort var vi tvungna att ta hjälp med budtjänst. Personen som hade bordet hade skrivit i annonsen att hon inte var villig att betala budtjänst själv – så detta var vårt enda alternativ. Vi behövde således anlita ett bolag som körde mellan olika städer på ganska stora avstånd. Tillslut hittade vi ett där vi var mycket nöjda. De var professionella som bara den och dessutom förvånansvärt snabba. Detta den stora leveransen till trots. En budtjänst som får 10 av 10 poäng från oss, helt klart! Vi spolar fram tiden en aning. Då var det min tur att göra en liten beställning och för enkelhets skull använde jag samma budtjänst. Eller, i alla fall samma budfirma. Jag kontaktade samma tjej jag hade hamnat i kontakt med sist. Hon svarade bara ”inga problem” och frågade om de väsentliga uppgifterna för att utföra budtjänsten. Två dagar senare satt jag med min nya gitarr i handen och kunde inte vara nöjdare – varken med instrumentet eller med budtjänsten jag tecknade. Det är lite konstigt men de två väldigt positiva upplevelserna hade gjort att jag kände mig sugen på att beställa något med budtjänst igen. Detta utan att jag visste just vad jag skulle beställa. Den sista i raden av budtjänster, i alla fall för dagens inlägg, var då vi skulle hjälpa mina föräldrar att köra bort sina sängar. De hade fått nya, sköna sängar som en del av deras vård från kommunen. Att köra bort de stora asen (ursäkta mig) till sängar som de haft sedan 1977 var lättare sagt än gjort. Väldigt mycket lättare. Vi försökte faktiskt göra det själva, vara vår egen budtjänst, i början eftersom min bror hade sitt släp. Det var lönlöst att ens få ut sängarna så jag gjorde som jag gjort förr: Jag tog upp telefonen och ringde vår nya firma för att anlita dem för ytterligare en budtjänst. Tack för idag!

Ibland tänker jag på vad som varit och vad som fortsatt kunde vara. Låter det flummigt? Då har du inte hamnat på rätt blogg. Det kommer att bli betydligt mer flummigt än så. Idag ska jag dock bespara er de allra värsta pretentionerna. Jag kommer att tala länge och väl men om ganska så värdsliga saker. Det kommer dock att angränsa till den inledande meningen i denna brödtext. Jag kommer att beskriva något som varit och som inte längre är. Detta något är då jag jobbade med något så oväntat som slamsugning i Stockholm. Många skulle nog säga att det är det mest oväntade jag kunde säga. Att jag bott i Stockholm känns konstigt nog och att jag dessutom jobbat med slamsugning där är… ja, det är någonting i alla fall. Så var det hur som helst, och jag arbetade med slamsugning i Stockholm under två hela år av mitt liv. Vad som skulle varit en sommar blev 24 månader. Det var en fin period. Jag tyckte mycket om den och när jag ser tillbaka kan jag inte riktigt förstå varför jag lämnade. Eller ja, jag hade förstås en ambition att studera. Att göra någonting av mitt skrivande och det blev ju så att jag pluggade tillslut. Men att jobba med slamsugning i Stockholm var verkligen kul. Det var därför jag blev kvar i två år, för guds skull. Så, när jag nu ser tillbaka på den här tiden, vad är det jag ser i backspegeln? Jag ser till att börja med en ung och några kilo lättare version av mig själv. Det är det första. Något annat jag ser, klart som dagen, är att jag – då jag jobbade med slamsugning i Stockholm – var väldigt lycklig. Livet var liksom ganska problemfritt, om man säger så. Jag gick inte och väntade på att något skulle hända utan levde i nuet. Det är allt annat än man kan säga om mitt liv nu. Det sista tror jag inte har ett dugg med själva slamsugningen i Stockholm att göra. Det tror jag att jag har min tillvaro att tacka för. Jag bodde bra, jag tjänade OK men jag hade framförallt väldigt bra folk runt omkring mig. Vänner och, inte minst, kollegor som också jobbade med slamsugning i Stockholm.

Då var det dags igen. Jag har, som utlovat, tänkt att jag ska fokusera på historien om när jag började arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Detta har jag nu gjort i ett par inlägg redan och det tycks bli några fler. Min plan var att hinna summera allt kring Stockholm och fasadrenovering i ett inlägg men det verkar inte gå. På tre inlägg har jag bara tagit mig fram genom de 36 första timmarna när jag flyttade. Jag fortsätter så får vi se var vi landar. Sist berättade jag om dagen då jag flyttade till Stockholm, dagen innan jag började med fasadrenovering. Jag hade fått sova hos min vän, hon som jag skulle bli kollega med. Det var spänt, detta trots att vi delade på en flaska rödvin. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig om morgondagen. Då menar jag morgondagen både som i dagen efter och livet som följde. Jag hade aldrig arbetat med fasadrenovering förut, och knappt varit i Stockholm. Jag sov inte mycket på soffan den natten. Ändå vaknade jag någorlunda utvilad dagen efter. Det kändes fint. Vi åt frukost ihop, jag räknade (i huvudet) ner timmarna till när jag skulle börja med fasadrenovering i Stockholm. Något jag väntat på under ett par månader. Jobbet hade verkligen fallit ner i knät på mig när jag sprang in i min vän när hon var på besök ”hemma”. Nu var jag här. Slumpen hade fört mig till Stockholm och till fasadrenovering – ett yrke jag aldrig tänkt att jag skulle vara verksam inom förut. Där och då, med en skogaholmsskiva i munnen, insåg jag att jag inte hade googlat vad det gick ut på. Eller ja, jag förstod ju förstås vad slutmålet med fasadrenovering i Stockholm var. Det var att renovera fasaden. Jag visste dock inte hur själva jobbet skulle gå till. Vad skulle jag göra? Vad skulle de andra göra? Vad hände om man gjorde fel? Som tur var skulle risker för det senare reduceras genom att jag skulle genomgå utbildning innan jag faktiskt började arbeta. Vi klädde på oss ytterkläderna och gick ut på Södermalm där hon bodde. Hon ledsagade mig genom de folkfyllda gatorna och mot tunnelbanan. Vi skulle till ett område i Stockholms ytterkant för att jobba med fasadrenovering. Jag kände mig exalterad.

Någon sa någon gång till mig att ”man måste hylla saker i vardagen”. Jag förstod inte riktigt vad det betydde, mycket på grund av att jag förmodligen var för ung. Jag var väl runt 7-8 år och kanske inte det mest klipska barnet som nånsin vandrat på jorden. I vuxen ålder har jag nu gjort en tolkning av vad personen – vem det nu var – sa till mig för alla dessa år sedan. Jag väljer nu att tänka att jag ska hylla ALLT i vardagen. Inte bara personer och situationer, utan också ting. Ett sådant ting är mitt plankbord. Det är, om inte titeln redan avslöjat det, plankbordet som jag kommer att hylla idag. Låt mig börja med att slå ett hårt slag för storleken på bordet. Detta fick jag bevisat för mig senast det var jul. Jag bor själv och har en stor familj på andra orter. Jag bjöd för första gången in hela gänget till mig. De tyckte att det var superroligt och alla fick plats, detta tack vare mitt plankbord. Bordet har alltså 16 platser. Kan ni tänka er? Ja, jag har förstås inte plankbordet som ”vanligt” bord i vardagsrummet eller köket. Det finns på övervåningen där som plats för det finns. Det är fördelen med att bo ganska stort, såklart. Det passar otroligt bra in i övrig inredning, särskilt på övervåningen. Mitt plankbord liksom syr samman hela rummets helhet på något vis. Det var inget fel på bordet som fanns där innan. Det var också fint och relativt rymligt, men det var sin egen lilla inredningsö i sammanhanget. Nu ser jag för första gången hur oerhört vackert det är där uppe överlag. Plankbordet ger en känsla av en gammal tid. Ett Sverige som inte riktigt finns längre. Det känns lite fint. Vet ni vad som är det bästa med mitt plankbord? Ja, förutom rymligheten alltså. Jo, det är att den första möbel jag någonsin byggt. Kan ni tänka er? Jag har byggt mitt eget plankbord! Det är faktiskt en sensation, om ni frågar mig. Det är en sensation oavsett vem ni frågar, faktiskt. Jag har alltid haft tummen mitt i handen och därför var detta något jag aldrig trodde att jag skulle vara med om. Jag byggde plankbord ihop med mina syskon. Vi ger och tar i tjänster. Detta var vad jag ville ha deras hjälp med. Nästa månad ska vi lägga nytt tak på min systers hus. Det är jag mindre taggad på.

Vi hoppar rakt in i det vi lite löst kan kalla för handlingen. Sist jag lämnade er berättade jag om min mammas och min relation. Mer bestämt berättade jag om hur denna relation påverkats av att jag nu, under några veckor, bott med mina föräldrar. Ännu mer exakt handlade det jag skrev om min mammas sanslösa oro för att allt är symtom på sköldkörtel-problem. Hur denna oro spillt över på mig och att det börjar bli ganska så irriterande. Var var vi? Jo, vi var i soffan tittandes på Forrest Gump. Mamma hade precis konstaterat att min gäspning var ett symtom på att sköldkörteln spårar ur. Där var vi igång. ”Du vet väl att det inte nödvändigtvis är ett symtom på sköldkörtel att man är trött? Detta måste du vara medveten om?” ”Det är visst ett symtom på sköldkörtel att vara trött. Detta vet jag mer än dig om” ”Jo, det tvivlar jag inte på. Men du måste väl veta att trötthet kan bero på precis hur många olika saker som helst? Varför skulle det just vara ett symtom på sköldkörtel? Det är orimligt att dra den slutsatsen? Särskilt eftersom du inte har uppmärksammat några andra tecken. Det som händer därefter är oerhört märkligt. Jag se alltså hur min mammas ögon, som befinner sig ungefär 2,5 meter från mina, färdas upp längs mitt ansikte och landar på min hjässa. ”Vad gör du?” frågade jag helt naturligt. ”Hon pekade på mitt hårfäste, andades in och sa sedan, rakt upp och ner: ”Du börjar tappa håret också. Det är också ett symtom på sköldkörtel” Jag kunde inte tro att hon sade det där till mig. Hon pekade alltså på det faktum att jag tappat en del hår sedan jag var i yngre ålder. Det är knappast en nyhet för mig. Knappast heller ett symtom på sköldkörtel. Detta höll på att spåra ur. ”Mamma. Jag började tappa håret när jag gick i gymnasiet för sjutton. Det är 15 år sedan. Trodde du att det var ett symtom på sköldkörteln redan då? Herregud, vad är det här egentligen? Då valde hon att spela mamma-kortet, strategiskt. Hon menade på att hon bara var orolig för mig. Att hon bara ville väl, och om detta tvekar jag inte en sekund. Det kunde dock vara bra om hon ville lyssna på vad jag hade att säga för en gångs skull. Allting är inte ett symptom på sköldkörtel-problem.

Min farfar talade ofta om att han var stans första fönsterputsare. Detta tvivlar vi andra dock på lite. Jag menar, det måste ju ha funnits fönsterputsare så länge som det funnits fönster. Det var knappast så att fönstren kom på 1940-talet. Man fick helt enkelt ta honom på orden och inte ställa så många motfrågor. Det var han som brukade hålla låda och då fick påståendena tas med en nypa salt ganska så ofta. Ja, bland annat att han skulle vara den förste fönsterputsaren alltså. Nu var det snart ett decennium sedan han lämnade oss och jag tänker fortsatt ofta på honom. Man visste mycket om honom eftersom han pratade så mycket om sitt liv, sin historia. Ändå var det väldigt svårt att veta vem han var där under. Vem var fönsterputsaren? Han som påstod sig att till och med vara den första fönsterputsaren i staden? Jag tänkte att jag skulle försöka bena i ämnet. Det kommer huvudsakligen att handla om honom som just fönsterputsare. Vad var det som gjorde att han kunde bedriva sin verksamhet helt själv under 3 decennier – och ändå vara den mest anlitade fönsterputsaren i staden? Varför tog inte firmor som erbjöd samma tjänster död på hans lilla verksamhet. För det var knappast så att han var den ende fönsterputsaren. Nej, det fanns säkert ett tiotal andra företag som erbjöd tjänster som var både billigare och med kortare varsel. Jag tror att det finns flera olika sätt att svara på frågan. För det första så var min farfar oerhört pålitlig. Så var det både privat och professionellt. Ja, förutom att han ibland skarvade sanningen om sig själv då förstås. Han sa visserligen, kanske felaktigt, att han var stans förste fönsterputsare men han gjorde alltid vad han sa. Om han hade utlovat att leverera resultat vid ett visst datum – ja, då kunde varken väder, vind eller feber hindra honom. Det sades att han en gång agerade fönsterputsare mitt i ett hageloväder. Det låter verkligen som han, om ni frågar mig. En annan aspekt av farfar var den att han var glad. Han var så glad att hela hans omgivning imiterade honom. Alla blev glada över att vara i hans närhet. Detta säger både vi som är del av hans familj och de som var kunder till honom under decennierna som fönsterputsare. Det gjorde honom väldigt omtyckt och jag är övertygad om att det bidrog till att många anlitade honom. Jag återkommer med fler tankar nästa vecka!

Det var en gång en stad i ett land långt bort från där du är nu. Det var dessutom väldigt längesedan, långt innan många av de moderna prylar du har runt dig just nu. En värld utan mobiltelefoner, datorer, air-condition – ja, till och med utan dammsugare. Däremot var det just där i den lilla staden som det första passersystemet någonsin skapades. Idag ska vi tala om hur det gick till. In i staden kom man bara om man gavs passage genom stadens port. Porten satt som en del av den stora mur, 30 meter hög, som sträckte sig runt hela varvet och omringade staden som en orm. Där uppe, ovanför porten, uppepå muren, satt kvinnan som är huvudroll i den här berättelsen. Det var nämligen hon som utvecklat världens första passersystem utan att veta om det än. Det var krångligt, tyckte hon. Att veta vem man skulle ge passage och vem som skulle nekas. Hur skulle hon kunna veta om den som kom verkligen skulle få komma in. Ett passersystem var vad hon behövde, men det fanns ännu ingen referensram för detta. Ni vet, sådant som finns i vår del av världen, och vi vår tid. Ett passersystem med vilket man kan få åtkomst genom ett kort. Det finns också de passersystem man kommer åt genom en QR-kod, och också de man når genom en kod. Det är där vi ska ta vid när vi återgår till vår stad, mur och kvinna. Hon hade fått en briljant idé. Kanske skulle passersystemet vara utformat så att alla som skulle få passage in i staden fick en kod. Koden skulle sedan tryckas in på något sätt. Kom ihåg, detta var långt innan elektroniska kodbrickor. Hon gjorde därför så att hon hissade ner en griffeltavla och en tillhörande krita. I samband med att den första personen prövade sitt tillträde till staden hade ett passersystem blivit uppfunnet. Såhär funkade det. Passersystemet, alltså tavlan, landade i händerna på personen nedanför. Genom att rita så många sträck som koden innehöll på respektive siffra kunden sedan vår portvaktare meddela huruvida porten skulle hissas ner eller om den skulle förbli uppfälld. Om koden till passersystemet exempelvis var 14 48 91 33 så skulle det finnas: Ett sträck på 4:an Fyra sträck på 8:an Nio sträck på 1:an Tre sträck på 3:an Ganska häftigt med ett så tidigt men ändå effektivt passersystem, eller hur?

Vi tog in en arkitekt i Stockholm för bygget av vårt nya hus. Det satt långt inne, beslutet att göra så. Det tog emot ganska länge, särskilt för min sambo. Han tänkte att det inte var något gemene man gjorde. Anlita en arkitekt i Stockholm sådär. Det vore väl svindyrt? Så tänkte han. Det var i alla fall något som ledde oss fram till ett ja. En av de aspekterna som är viktiga att ta i beaktande är förstås att vi inte hittade något hus vi gillade. Vi hade tittat på hus i 3 år totalt. Ändå ingenting. Att anlita en arkitekt i Stockholm var en sista utväg. En väldigt bra utväg, ska sägas. Idag vill jag hylla den arkitekt i Stockholm som vi anlitade. Det var nämligen en oerhört trevlig upplevelse. Ja, förutom att jag nu sitter och skriver denna text inne i vårt vackra hus så vill jag hylla kundupplevelsen. Det var nämligen en oerhört trevlig person att ha att göra med redan från början. Jag tänkte därför att jag skulle göra det; berätta hur det gick till från början. När vi tagit beslutet om att kontakta en arkitekt i Stockholm var det jag som fick sköta snacket. Jag ringde upp det nummer vi fått och en man svarade. Jag berättade vem jag var och att vi funderade på att anlita en arkitekt i Stockholm för bygge av ett nytt hus. Jag lade dock till: ”..men vi har inte bestämt oss än! Nej, vi vill bara veta mer så att..” Det blev tyst i luren och sedan sa arkitekten i Stockholm: ”Detta låter väldigt spännande. Ska vi boka ett möte? Helt förutsättningslöst för båda parter”. Det kändes väldigt tryggt så jag såg ingen anledning att inte ta erbjudandet. Vi lämnade bort barnen för en eftermiddag och möttes med vad som skulle bli vår blivande arkitekt i Stockholm – hemma hos oss. Han visade olika förslag på hur man kunde tänka. Vi berättade vad vi såg framför oss. Vi talade också om budget, vilket förstås är relevant för hur en arkitekt i Stockholm ska ta fram ett förslag. Vi måste ju trots allt ha råd att bygga huset i fråga. Efter ett långt och oerhört trevligt samtal så sa vi hej då och vi lovade att gå till kammaren och fundera. Det gjorde vi i ungefär en vecka. Sedan ringde vi upp arkitekten i Stockholm igen och sa: ”Vi kör!”