Uncategorized

Då var det dags igen. Jag har, som utlovat, tänkt att jag ska fokusera på historien om när jag började arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Detta har jag nu gjort i ett par inlägg redan och det tycks bli några fler. Min plan var att hinna summera allt kring Stockholm och fasadrenovering i ett inlägg men det verkar inte gå. På tre inlägg har jag bara tagit mig fram genom de 36 första timmarna när jag flyttade. Jag fortsätter så får vi se var vi landar. Sist berättade jag om dagen då jag flyttade till Stockholm, dagen innan jag började med fasadrenovering. Jag hade fått sova hos min vän, hon som jag skulle bli kollega med. Det var spänt, detta trots att vi delade på en flaska rödvin. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig om morgondagen. Då menar jag morgondagen både som i dagen efter och livet som följde. Jag hade aldrig arbetat med fasadrenovering förut, och knappt varit i Stockholm. Jag sov inte mycket på soffan den natten. Ändå vaknade jag någorlunda utvilad dagen efter. Det kändes fint. Vi åt frukost ihop, jag räknade (i huvudet) ner timmarna till när jag skulle börja med fasadrenovering i Stockholm. Något jag väntat på under ett par månader. Jobbet hade verkligen fallit ner i knät på mig när jag sprang in i min vän när hon var på besök ”hemma”. Nu var jag här. Slumpen hade fört mig till Stockholm och till fasadrenovering – ett yrke jag aldrig tänkt att jag skulle vara verksam inom förut. Där och då, med en skogaholmsskiva i munnen, insåg jag att jag inte hade googlat vad det gick ut på. Eller ja, jag förstod ju förstås vad slutmålet med fasadrenovering i Stockholm var. Det var att renovera fasaden. Jag visste dock inte hur själva jobbet skulle gå till. Vad skulle jag göra? Vad skulle de andra göra? Vad hände om man gjorde fel? Som tur var skulle risker för det senare reduceras genom att jag skulle genomgå utbildning innan jag faktiskt började arbeta. Vi klädde på oss ytterkläderna och gick ut på Södermalm där hon bodde. Hon ledsagade mig genom de folkfyllda gatorna och mot tunnelbanan. Vi skulle till ett område i Stockholms ytterkant för att jobba med fasadrenovering. Jag kände mig exalterad.

Någon sa någon gång till mig att ”man måste hylla saker i vardagen”. Jag förstod inte riktigt vad det betydde, mycket på grund av att jag förmodligen var för ung. Jag var väl runt 7-8 år och kanske inte det mest klipska barnet som nånsin vandrat på jorden. I vuxen ålder har jag nu gjort en tolkning av vad personen – vem det nu var – sa till mig för alla dessa år sedan. Jag väljer nu att tänka att jag ska hylla ALLT i vardagen. Inte bara personer och situationer, utan också ting. Ett sådant ting är mitt plankbord. Det är, om inte titeln redan avslöjat det, plankbordet som jag kommer att hylla idag. Låt mig börja med att slå ett hårt slag för storleken på bordet. Detta fick jag bevisat för mig senast det var jul. Jag bor själv och har en stor familj på andra orter. Jag bjöd för första gången in hela gänget till mig. De tyckte att det var superroligt och alla fick plats, detta tack vare mitt plankbord. Bordet har alltså 16 platser. Kan ni tänka er? Ja, jag har förstås inte plankbordet som ”vanligt” bord i vardagsrummet eller köket. Det finns på övervåningen där som plats för det finns. Det är fördelen med att bo ganska stort, såklart. Det passar otroligt bra in i övrig inredning, särskilt på övervåningen. Mitt plankbord liksom syr samman hela rummets helhet på något vis. Det var inget fel på bordet som fanns där innan. Det var också fint och relativt rymligt, men det var sin egen lilla inredningsö i sammanhanget. Nu ser jag för första gången hur oerhört vackert det är där uppe överlag. Plankbordet ger en känsla av en gammal tid. Ett Sverige som inte riktigt finns längre. Det känns lite fint. Vet ni vad som är det bästa med mitt plankbord? Ja, förutom rymligheten alltså. Jo, det är att den första möbel jag någonsin byggt. Kan ni tänka er? Jag har byggt mitt eget plankbord! Det är faktiskt en sensation, om ni frågar mig. Det är en sensation oavsett vem ni frågar, faktiskt. Jag har alltid haft tummen mitt i handen och därför var detta något jag aldrig trodde att jag skulle vara med om. Jag byggde plankbord ihop med mina syskon. Vi ger och tar i tjänster. Detta var vad jag ville ha deras hjälp med. Nästa månad ska vi lägga nytt tak på min systers hus. Det är jag mindre taggad på.

Vi hoppar rakt in i det vi lite löst kan kalla för handlingen. Sist jag lämnade er berättade jag om min mammas och min relation. Mer bestämt berättade jag om hur denna relation påverkats av att jag nu, under några veckor, bott med mina föräldrar. Ännu mer exakt handlade det jag skrev om min mammas sanslösa oro för att allt är symtom på sköldkörtel-problem. Hur denna oro spillt över på mig och att det börjar bli ganska så irriterande. Var var vi? Jo, vi var i soffan tittandes på Forrest Gump. Mamma hade precis konstaterat att min gäspning var ett symtom på att sköldkörteln spårar ur. Där var vi igång. ”Du vet väl att det inte nödvändigtvis är ett symtom på sköldkörtel att man är trött? Detta måste du vara medveten om?” ”Det är visst ett symtom på sköldkörtel att vara trött. Detta vet jag mer än dig om” ”Jo, det tvivlar jag inte på. Men du måste väl veta att trötthet kan bero på precis hur många olika saker som helst? Varför skulle det just vara ett symtom på sköldkörtel? Det är orimligt att dra den slutsatsen? Särskilt eftersom du inte har uppmärksammat några andra tecken. Det som händer därefter är oerhört märkligt. Jag se alltså hur min mammas ögon, som befinner sig ungefär 2,5 meter från mina, färdas upp längs mitt ansikte och landar på min hjässa. ”Vad gör du?” frågade jag helt naturligt. ”Hon pekade på mitt hårfäste, andades in och sa sedan, rakt upp och ner: ”Du börjar tappa håret också. Det är också ett symtom på sköldkörtel” Jag kunde inte tro att hon sade det där till mig. Hon pekade alltså på det faktum att jag tappat en del hår sedan jag var i yngre ålder. Det är knappast en nyhet för mig. Knappast heller ett symtom på sköldkörtel. Detta höll på att spåra ur. ”Mamma. Jag började tappa håret när jag gick i gymnasiet för sjutton. Det är 15 år sedan. Trodde du att det var ett symtom på sköldkörteln redan då? Herregud, vad är det här egentligen? Då valde hon att spela mamma-kortet, strategiskt. Hon menade på att hon bara var orolig för mig. Att hon bara ville väl, och om detta tvekar jag inte en sekund. Det kunde dock vara bra om hon ville lyssna på vad jag hade att säga för en gångs skull. Allting är inte ett symptom på sköldkörtel-problem.

Min farfar talade ofta om att han var stans första fönsterputsare. Detta tvivlar vi andra dock på lite. Jag menar, det måste ju ha funnits fönsterputsare så länge som det funnits fönster. Det var knappast så att fönstren kom på 1940-talet. Man fick helt enkelt ta honom på orden och inte ställa så många motfrågor. Det var han som brukade hålla låda och då fick påståendena tas med en nypa salt ganska så ofta. Ja, bland annat att han skulle vara den förste fönsterputsaren alltså. Nu var det snart ett decennium sedan han lämnade oss och jag tänker fortsatt ofta på honom. Man visste mycket om honom eftersom han pratade så mycket om sitt liv, sin historia. Ändå var det väldigt svårt att veta vem han var där under. Vem var fönsterputsaren? Han som påstod sig att till och med vara den första fönsterputsaren i staden? Jag tänkte att jag skulle försöka bena i ämnet. Det kommer huvudsakligen att handla om honom som just fönsterputsare. Vad var det som gjorde att han kunde bedriva sin verksamhet helt själv under 3 decennier – och ändå vara den mest anlitade fönsterputsaren i staden? Varför tog inte firmor som erbjöd samma tjänster död på hans lilla verksamhet. För det var knappast så att han var den ende fönsterputsaren. Nej, det fanns säkert ett tiotal andra företag som erbjöd tjänster som var både billigare och med kortare varsel. Jag tror att det finns flera olika sätt att svara på frågan. För det första så var min farfar oerhört pålitlig. Så var det både privat och professionellt. Ja, förutom att han ibland skarvade sanningen om sig själv då förstås. Han sa visserligen, kanske felaktigt, att han var stans förste fönsterputsare men han gjorde alltid vad han sa. Om han hade utlovat att leverera resultat vid ett visst datum – ja, då kunde varken väder, vind eller feber hindra honom. Det sades att han en gång agerade fönsterputsare mitt i ett hageloväder. Det låter verkligen som han, om ni frågar mig. En annan aspekt av farfar var den att han var glad. Han var så glad att hela hans omgivning imiterade honom. Alla blev glada över att vara i hans närhet. Detta säger både vi som är del av hans familj och de som var kunder till honom under decennierna som fönsterputsare. Det gjorde honom väldigt omtyckt och jag är övertygad om att det bidrog till att många anlitade honom. Jag återkommer med fler tankar nästa vecka!

Det var en gång en stad i ett land långt bort från där du är nu. Det var dessutom väldigt längesedan, långt innan många av de moderna prylar du har runt dig just nu. En värld utan mobiltelefoner, datorer, air-condition – ja, till och med utan dammsugare. Däremot var det just där i den lilla staden som det första passersystemet någonsin skapades. Idag ska vi tala om hur det gick till. In i staden kom man bara om man gavs passage genom stadens port. Porten satt som en del av den stora mur, 30 meter hög, som sträckte sig runt hela varvet och omringade staden som en orm. Där uppe, ovanför porten, uppepå muren, satt kvinnan som är huvudroll i den här berättelsen. Det var nämligen hon som utvecklat världens första passersystem utan att veta om det än. Det var krångligt, tyckte hon. Att veta vem man skulle ge passage och vem som skulle nekas. Hur skulle hon kunna veta om den som kom verkligen skulle få komma in. Ett passersystem var vad hon behövde, men det fanns ännu ingen referensram för detta. Ni vet, sådant som finns i vår del av världen, och vi vår tid. Ett passersystem med vilket man kan få åtkomst genom ett kort. Det finns också de passersystem man kommer åt genom en QR-kod, och också de man når genom en kod. Det är där vi ska ta vid när vi återgår till vår stad, mur och kvinna. Hon hade fått en briljant idé. Kanske skulle passersystemet vara utformat så att alla som skulle få passage in i staden fick en kod. Koden skulle sedan tryckas in på något sätt. Kom ihåg, detta var långt innan elektroniska kodbrickor. Hon gjorde därför så att hon hissade ner en griffeltavla och en tillhörande krita. I samband med att den första personen prövade sitt tillträde till staden hade ett passersystem blivit uppfunnet. Såhär funkade det. Passersystemet, alltså tavlan, landade i händerna på personen nedanför. Genom att rita så många sträck som koden innehöll på respektive siffra kunden sedan vår portvaktare meddela huruvida porten skulle hissas ner eller om den skulle förbli uppfälld. Om koden till passersystemet exempelvis var 14 48 91 33 så skulle det finnas: Ett sträck på 4:an Fyra sträck på 8:an Nio sträck på 1:an Tre sträck på 3:an Ganska häftigt med ett så tidigt men ändå effektivt passersystem, eller hur?

Vi tog in en arkitekt i Stockholm för bygget av vårt nya hus. Det satt långt inne, beslutet att göra så. Det tog emot ganska länge, särskilt för min sambo. Han tänkte att det inte var något gemene man gjorde. Anlita en arkitekt i Stockholm sådär. Det vore väl svindyrt? Så tänkte han. Det var i alla fall något som ledde oss fram till ett ja. En av de aspekterna som är viktiga att ta i beaktande är förstås att vi inte hittade något hus vi gillade. Vi hade tittat på hus i 3 år totalt. Ändå ingenting. Att anlita en arkitekt i Stockholm var en sista utväg. En väldigt bra utväg, ska sägas. Idag vill jag hylla den arkitekt i Stockholm som vi anlitade. Det var nämligen en oerhört trevlig upplevelse. Ja, förutom att jag nu sitter och skriver denna text inne i vårt vackra hus så vill jag hylla kundupplevelsen. Det var nämligen en oerhört trevlig person att ha att göra med redan från början. Jag tänkte därför att jag skulle göra det; berätta hur det gick till från början. När vi tagit beslutet om att kontakta en arkitekt i Stockholm var det jag som fick sköta snacket. Jag ringde upp det nummer vi fått och en man svarade. Jag berättade vem jag var och att vi funderade på att anlita en arkitekt i Stockholm för bygge av ett nytt hus. Jag lade dock till: ”..men vi har inte bestämt oss än! Nej, vi vill bara veta mer så att..” Det blev tyst i luren och sedan sa arkitekten i Stockholm: ”Detta låter väldigt spännande. Ska vi boka ett möte? Helt förutsättningslöst för båda parter”. Det kändes väldigt tryggt så jag såg ingen anledning att inte ta erbjudandet. Vi lämnade bort barnen för en eftermiddag och möttes med vad som skulle bli vår blivande arkitekt i Stockholm – hemma hos oss. Han visade olika förslag på hur man kunde tänka. Vi berättade vad vi såg framför oss. Vi talade också om budget, vilket förstås är relevant för hur en arkitekt i Stockholm ska ta fram ett förslag. Vi måste ju trots allt ha råd att bygga huset i fråga. Efter ett långt och oerhört trevligt samtal så sa vi hej då och vi lovade att gå till kammaren och fundera. Det gjorde vi i ungefär en vecka. Sedan ringde vi upp arkitekten i Stockholm igen och sa: ”Vi kör!”

Då var det dags. Min summering av online dating, som utlovats under några veckor, ska nu ske. Det är många av er som visat stort intresse för mitt nyfunna intresse. Frågorna har varit många, även innan jag egentligen delade något av substans om online dating. Jag tänkte nu att jag skulle berätta om detta genom att svara på era frågor. Vi kör bara rakt upp och ner så ser vi var vi landar: Vad var roligast med online dating? Jag kände mig tvungen att börja med denna fråga. Det roligaste med online dating har varit flera olika aspekter. Man skulle kunna säga att svaret har två olika dimensioner. Dels så handlar det om det som hänt i mig. Vi kan börja där: Mitt självförtroende har helt klart gått upp sedan jag började med online dating. Då talar jag både om det utseendemässiga och personlighetsmässiga aspekter. Det kändes bättre att träffa folk, både i sammanhang vid online dating och andra sociala kontexter. Jag kände att jag dög till och att det fanns de som ville ha mig. Man ska verkligen inte förringa vikten av denna, iaf för mig, positiva effekt av online dating. Det andra är förstås att man mår bra av att socialisera. I alla fall gör jag det. Det är fint att träffa folk även om inte allt leder vidare till seriositet med online dating. Det finns en väldig massa andra saker jag skulle kunna nämna som fördelar med online dating. Tyvärr hinner jag inte gå vidare om jag ska hinna svara på andra frågor. På tal om det, här kommer nästa fråga: Vilken dejt var bäst under tiden med online dating? Jag måste nog säga att det var en person jag träffade en gång och sedan blev vän med. Vi såg inte något seriöst i varandra men insåg att vi var tvungna att hålla kontakten. Hon var fantastiskt rolig och vi skrattade ihop en hel kväll. Jag har nog aldrig haft så roligt förut och jag är glad att hon är min vän idag. Kära vänner, ös på med frågor om online dating. Jag svarar så snabbt jag bara kan, detta lovar jag.

Identiteten var stark i det lilla samhället. Kanske till och med starkare än andra samhällen av samma storlek. Det var drygt 4000 personer som bodde där och det räckte gott och väl. Det tyckte i alla fall Jenny och hennes tre bröder. Det var inte alltid en dans på rosor att växa upp med tre storebröder, tyckte hon. Men nu när de alla hade blivit äldre var det enklare att hålla sams. Man kunde enas om olika saker, ta hjälp av varandra och – ja, leva i fred helt enkelt. Hon hade lärt sig mycket av sina bröder. Bland annat hade hon ärvt alla deras intresse för LED ramper. För den som inte vet vad en LED ramp är så kommer här en kort beskrivning: En LED ramp är en ljusanläggning som placeras längst fram på en bil. Med hjälp av den så kan man dubbla sin visibilitet. Det är helt enkelt ett jävligt bra sätt att både se bättre och göra sig mer sedd av andra – inte minst djur, och sådana fanns det gott av därifrån som Jenny kom. LED ramper var utmärkta verktyg för att göra sig sedd. Dessutom såg de väldigt coola ut, och det gjorde dem inte direkt mindre attraktiva för biltokar som hon själv. När hon fyllde 18 tog hon körkort 11,5 timmar efter att klockan slagit födelsedag. Hon fick sin första bil kvällen därpå och ungefär 4 dagar senare fick hon en LED ramp. Anledningen till att hon inte fått den direkt när hon fyllde var att DHL inte hade lyckats köra ut den. Det var förstås bröderna som hade köpt den åt henne. Hon har nog aldrig blivit så glad förut som hon blev när hon öppnade paketet som de slarvigt slagit in. De hade inte direkt en kram-relation till varandra men detta blev undantaget som bekräftade regeln. LED rampen tog dem närmare varandra. Det var den som gjorde att avståndet mellan de annars ganska kivande syskonen minskade radikalt. Nu hade alla sin egen LED ramp. Nu kunde de alla glida omkring i sina respektive bilar och veta fakta: De var den tuffaste syskonkonstellationen i det lilla samhället. Sedan en dag som till synes var som vilken som helst så ändrades allt. Det var i skymningen en oktoberkväll som Jenny blickade ut från sin lägenhet och såg bort mot infarten till samhället. Något enormt lös upp och hon tänkte för en sekund att det måste vara en långtradare som kört fel. Knappast första gången. När ljuset sedan vek av något såg hon var det var. En LED ramp. Kanske den mest kraftfulla hon någonsin sett. Men vem ägde den?

Har man kommit på hur man reser i tiden än eller? Jag läser inte mycket, särskilt inte om vetenskap, men anar att jag borde hört om detta om det hade skett. Varför undrar jag då detta, tänker ni. Jag har nämligen fått en släng av nostalgisjukan och börjat drömma mig tillbaka till en svunnen tid. Jag har fantiserat om att jag skulle resa i såväl tid som rum och landa i en tid då jag var väldigt glad. Jag talar om tiden då jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm. Idag ska jag inte skriva om hur det var under den här tiden. Istället ska jag skriva som om jag faktiskt hade rest tillbaka till den här tiden. Jag har landat i min egen yngre kropp och vaknat upp i den säng, i den lilla hyresetta jag bodde i då. Strax är det dags att åka till jobbet, dvs fasadrenovering i Stockholm. Pip, pip, pip. Klockan är fruktansvärd men den får mig åtminstone att vakna till. Dag tre på arbetet med fasadrenovering i Stockholm har precis börjat och frukosten smakar väldigt bra. Jag ska iväg till kontoret och träffa mina nya trevliga arbetskamrater. Jag är exalterad eftersom det är ett så brett gäng. Några av dem har, precis som jag, precis börjat arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Andra har jobbat längre, mycket längre faktiskt. De jag kommit bäst överens med under de första dagarna är de som, återigen precis som jag, nyss börjat med fasadrenovering och också nyligen flyttat till Stockholm. Vi har samma utgångspunkt. Jag hänger ryggsäcken på ryggen vari jag redan fått lite träningsvärk. Jag tänker att det kommer försvinna efter några dagar till i Stockholm och några dagar till med fasadrenovering. Jag rör mig ner mot tunnelbanan som fortsatt är oerhört förvirrande. Jag har trots allt bara bott här i några dagar. Vad annars hade jag väntat mig? Tåget rullar in mot stan och vidare genom Vasastan och Kungsholmen. ”Nästa Kristineberg” hör jag och vet att det är där jag ska av. Där har jag min bas i Stockholm innan jag ger mig ut på uppdrag inom fasadrenovering. På perrongen möter jag Jensa. Jensa är också ny i Stockholm och ny inom fasadrenovering. Vi fattade tycke för varandra omedelbart. Vi var ganska lika, kom från ungefär lika stora städer och hade snarlika intressen. Jag tror inte att jag hade jobbat riktigt så länge som det blev om det inte varit för honom. Eller, om jag tänker efter: om det inte vore för mina fantastiska kollegor överlag. De som lärde mig om hur man utför bra fasadrenovering i Stockholm.

Företagsflytt i Stockholm – Det är verkligen ett tema som jag har kommit att bli bra på under de senaste åren. Jag ska berätta hur det kom sig att detta blev något av en specialitet för mig. Det är faktiskt en ganska lustig historia, i alla fall om ni ber mig definiera uttrycken ”lustig” och ”historia”. Såhär var det: Jag började jobba som app-utvecklare på en start-up för ett antal år sedan. När jag började fanns det ingen mer än jag som var anställd i företaget. Vi gjorde ett bra jobb och växte. Företagsflytt i Stockholm blev en vana för oss. Vi behövde nämligen byta lokaler väldigt ofta tack vare expansionen. Det var faktiskt helt hysteriskt. Redan ett par månader efter att vi flyttade in i våra nya lokaler var det dags igen. Vi kontaktade ett bolag som var experter på företagsflytt i Stockholm. Det visade sig att detta påstående stämde. Jag har nu aldrig haft kontakt med ett så effektivt företag inom någon kategori. Varje gång vi skulle genomföra en företagsflytt i Stockholm kontaktade vi i fortsättningen samma bolag. Vi var nog deras bästa kund, skulle jag tro. Så var vår verklighet. Vi släppte appen och fick in stora affärer från en mängd olika kunder. Varje gång expanderade vi. Varje gång blev det dags att genomföra företagsflytt i Stockholm. Jag tröttnade trots framgången. Kände att jag ville göra något nytt men visste inte riktigt var jag skulle börja. Jag sökte en utbildning inom Retorik. Den skulle börja först till hösten och jag var tvungen att ha ett jobb under sommaren. Jag kontaktade dem – bolaget i Stockholm som utfört våra företagsflyttar. Vi hade ju haft mycket kontakt under lång tid. Jag frågade bolaget om de hade plats för mig under sommaren. De svarade att ingen fråga någonsin hade kunnat komma vid ett lämpligare tillfälle. Jag fick 3 månader som flyttgubbe. Jag fick arbeta med både företagsflytt i Stockholm och andra typer av flyttar. Just under dessa månader visade sig att mitt gamla bolag skulle flytta återigen.  Gissa vem som dök upp för att sköta flytten. Ja, det var jag. Gissa om det blev några förvånade miner på mina gamla kollegor. Ja, det blev det. Succé. Absolut succé.