Uncategorized

Så tänker jag om online dating

Då var det dags. Min summering av online dating, som utlovats under några veckor, ska nu ske. Det är många av er som visat stort intresse för mitt nyfunna intresse. Frågorna har varit många, även innan jag egentligen delade något av substans om online dating. Jag tänkte nu att jag skulle berätta om detta genom att svara på era frågor. Vi kör bara rakt upp och ner så ser vi var vi landar: Vad var roligast med online dating? Jag kände mig tvungen att börja med denna fråga. Det roligaste med online dating har varit flera olika aspekter. Man skulle kunna säga att svaret har två olika dimensioner. Dels så handlar det om det som hänt i mig. Vi kan börja där: Mitt självförtroende har helt klart gått upp sedan jag började med online dating. Då talar jag både om det utseendemässiga och personlighetsmässiga aspekter. Det kändes bättre att träffa folk, både i sammanhang vid online dating och andra sociala kontexter. Jag kände att jag dög till och att det fanns de som ville ha mig. Man ska verkligen inte förringa vikten av denna, iaf för mig, positiva effekt av online dating. Det andra är förstås att man mår bra av att socialisera. I alla fall gör jag det. Det är fint att träffa folk även om inte allt leder vidare till seriositet med online dating. Det finns en väldig massa andra saker jag skulle kunna nämna som fördelar med online dating. Tyvärr hinner jag inte gå vidare om jag ska hinna svara på andra frågor. På tal om det, här kommer nästa fråga: Vilken dejt var bäst under tiden med online dating? Jag måste nog säga att det var en person jag träffade en gång och sedan blev vän med. Vi såg inte något seriöst i varandra men insåg att vi var tvungna att hålla kontakten. Hon var fantastiskt rolig och vi skrattade ihop en hel kväll. Jag har nog aldrig haft så roligt förut och jag är glad att hon är min vän idag. Kära vänner, ös på med frågor om online dating. Jag svarar så snabbt jag bara kan, detta lovar jag.

Läs mer »

En gång en LED ramp

Identiteten var stark i det lilla samhället. Kanske till och med starkare än andra samhällen av samma storlek. Det var drygt 4000 personer som bodde där och det räckte gott och väl. Det tyckte i alla fall Jenny och hennes tre bröder. Det var inte alltid en dans på rosor att växa upp med tre storebröder, tyckte hon. Men nu när de alla hade blivit äldre var det enklare att hålla sams. Man kunde enas om olika saker, ta hjälp av varandra och – ja, leva i fred helt enkelt. Hon hade lärt sig mycket av sina bröder. Bland annat hade hon ärvt alla deras intresse för LED ramper. För den som inte vet vad en LED ramp är så kommer här en kort beskrivning: En LED ramp är en ljusanläggning som placeras längst fram på en bil. Med hjälp av den så kan man dubbla sin visibilitet. Det är helt enkelt ett jävligt bra sätt att både se bättre och göra sig mer sedd av andra – inte minst djur, och sådana fanns det gott av därifrån som Jenny kom. LED ramper var utmärkta verktyg för att göra sig sedd. Dessutom såg de väldigt coola ut, och det gjorde dem inte direkt mindre attraktiva för biltokar som hon själv. När hon fyllde 18 tog hon körkort 11,5 timmar efter att klockan slagit födelsedag. Hon fick sin första bil kvällen därpå och ungefär 4 dagar senare fick hon en LED ramp. Anledningen till att hon inte fått den direkt när hon fyllde var att DHL inte hade lyckats köra ut den. Det var förstås bröderna som hade köpt den åt henne. Hon har nog aldrig blivit så glad förut som hon blev när hon öppnade paketet som de slarvigt slagit in. De hade inte direkt en kram-relation till varandra men detta blev undantaget som bekräftade regeln. LED rampen tog dem närmare varandra. Det var den som gjorde att avståndet mellan de annars ganska kivande syskonen minskade radikalt. Nu hade alla sin egen LED ramp. Nu kunde de alla glida omkring i sina respektive bilar och veta fakta: De var den tuffaste syskonkonstellationen i det lilla samhället. Sedan en dag som till synes var som vilken som helst så ändrades allt. Det var i skymningen en oktoberkväll som Jenny blickade ut från sin lägenhet och såg bort mot infarten till samhället. Något enormt lös upp och hon tänkte för en sekund att det måste vara en långtradare som kört fel. Knappast första gången. När ljuset sedan vek av något såg hon var det var. En LED ramp. Kanske den mest kraftfulla hon någonsin sett. Men vem ägde den?

Läs mer »

Att lära sig fasadrenovering i Stockholm

Har man kommit på hur man reser i tiden än eller? Jag läser inte mycket, särskilt inte om vetenskap, men anar att jag borde hört om detta om det hade skett. Varför undrar jag då detta, tänker ni. Jag har nämligen fått en släng av nostalgisjukan och börjat drömma mig tillbaka till en svunnen tid. Jag har fantiserat om att jag skulle resa i såväl tid som rum och landa i en tid då jag var väldigt glad. Jag talar om tiden då jag arbetade med fasadrenovering i Stockholm. Idag ska jag inte skriva om hur det var under den här tiden. Istället ska jag skriva som om jag faktiskt hade rest tillbaka till den här tiden. Jag har landat i min egen yngre kropp och vaknat upp i den säng, i den lilla hyresetta jag bodde i då. Strax är det dags att åka till jobbet, dvs fasadrenovering i Stockholm. Pip, pip, pip. Klockan är fruktansvärd men den får mig åtminstone att vakna till. Dag tre på arbetet med fasadrenovering i Stockholm har precis börjat och frukosten smakar väldigt bra. Jag ska iväg till kontoret och träffa mina nya trevliga arbetskamrater. Jag är exalterad eftersom det är ett så brett gäng. Några av dem har, precis som jag, precis börjat arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Andra har jobbat längre, mycket längre faktiskt. De jag kommit bäst överens med under de första dagarna är de som, återigen precis som jag, nyss börjat med fasadrenovering och också nyligen flyttat till Stockholm. Vi har samma utgångspunkt. Jag hänger ryggsäcken på ryggen vari jag redan fått lite träningsvärk. Jag tänker att det kommer försvinna efter några dagar till i Stockholm och några dagar till med fasadrenovering. Jag rör mig ner mot tunnelbanan som fortsatt är oerhört förvirrande. Jag har trots allt bara bott här i några dagar. Vad annars hade jag väntat mig? Tåget rullar in mot stan och vidare genom Vasastan och Kungsholmen. ”Nästa Kristineberg” hör jag och vet att det är där jag ska av. Där har jag min bas i Stockholm innan jag ger mig ut på uppdrag inom fasadrenovering. På perrongen möter jag Jensa. Jensa är också ny i Stockholm och ny inom fasadrenovering. Vi fattade tycke för varandra omedelbart. Vi var ganska lika, kom från ungefär lika stora städer och hade snarlika intressen. Jag tror inte att jag hade jobbat riktigt så länge som det blev om det inte varit för honom. Eller, om jag tänker efter: om det inte vore för mina fantastiska kollegor överlag. De som lärde mig om hur man utför bra fasadrenovering i Stockholm.

Läs mer »

Stockholm och företagsflytt på olika sätt

Företagsflytt i Stockholm – Det är verkligen ett tema som jag har kommit att bli bra på under de senaste åren. Jag ska berätta hur det kom sig att detta blev något av en specialitet för mig. Det är faktiskt en ganska lustig historia, i alla fall om ni ber mig definiera uttrycken ”lustig” och ”historia”. Såhär var det: Jag började jobba som app-utvecklare på en start-up för ett antal år sedan. När jag började fanns det ingen mer än jag som var anställd i företaget. Vi gjorde ett bra jobb och växte. Företagsflytt i Stockholm blev en vana för oss. Vi behövde nämligen byta lokaler väldigt ofta tack vare expansionen. Det var faktiskt helt hysteriskt. Redan ett par månader efter att vi flyttade in i våra nya lokaler var det dags igen. Vi kontaktade ett bolag som var experter på företagsflytt i Stockholm. Det visade sig att detta påstående stämde. Jag har nu aldrig haft kontakt med ett så effektivt företag inom någon kategori. Varje gång vi skulle genomföra en företagsflytt i Stockholm kontaktade vi i fortsättningen samma bolag. Vi var nog deras bästa kund, skulle jag tro. Så var vår verklighet. Vi släppte appen och fick in stora affärer från en mängd olika kunder. Varje gång expanderade vi. Varje gång blev det dags att genomföra företagsflytt i Stockholm. Jag tröttnade trots framgången. Kände att jag ville göra något nytt men visste inte riktigt var jag skulle börja. Jag sökte en utbildning inom Retorik. Den skulle börja först till hösten och jag var tvungen att ha ett jobb under sommaren. Jag kontaktade dem – bolaget i Stockholm som utfört våra företagsflyttar. Vi hade ju haft mycket kontakt under lång tid. Jag frågade bolaget om de hade plats för mig under sommaren. De svarade att ingen fråga någonsin hade kunnat komma vid ett lämpligare tillfälle. Jag fick 3 månader som flyttgubbe. Jag fick arbeta med både företagsflytt i Stockholm och andra typer av flyttar. Just under dessa månader visade sig att mitt gamla bolag skulle flytta återigen.  Gissa vem som dök upp för att sköta flytten. Ja, det var jag. Gissa om det blev några förvånade miner på mina gamla kollegor. Ja, det blev det. Succé. Absolut succé.

Läs mer »

Långt ifrån asfalten

För ett tag sedan kände jag mig så otroligt trött på asfalt. Jag bor i Göteborgs innerstad och omges av spårvagnar, bilar, byggnader och människor. Varje dag, året om. Eftersom jag är uppvuxen på landet så känner jag till värdet av att omge sig med natur. Den avkoppling som man får då betong byts mot blommor och ljudet av bilarna byts mot tystnad. Absolut tystnad och harmoni, då det enda man hör är vinden och ljudet av sina egna andetag.  Jag måste bort. Det måste bli sommar snart så att jag kan åka ut till mina föräldrars hus på landet och bara få vara. Bara få ligga i hängmattan och slappa. Slippa den där asfalten som finns under mina fötter så fort jag lämnar lägenheten, jobbet, affären, gymmet. Veckorna gick och jag räknade ner dagarna till semestern för varje dag som gick. 3 dagar kvar, 2 dagar kvar, imorgon smäller det. Och direkt när klockan slog 17 kastade jag mig ut från kontoret. Gav ifrån mig ett ”Trevlig sommar!” i farten till mina kollegor. Satte mig i bilen och åkte norrut. Vad jag lyssnade på? Country Roads av John Denver förstås. På repeat. Det tar 1,5 timme att komma till mamma och pappa. Känslan när jag svängde av från vägens asfalt och ut på den lilla grusvägen var otrolig. Det far damm åt alla håll, smörblommorna fortsatte i kvällshorisonten till höger, och solen speglades i sjön på min vänstersida. Jag var framme, jag var hemma. “Country roads, take me home. To the place I belong!” sjöng amerikanen från högtalarna. Jag klev ur bilen, drog igen dörren och andades in. Jag hörde mina egna andetag igen. Ingen sorg i 4 veckor. Ingen asfalt i sikte. Bara lugn och ro. Jag hörde ett bekant hundskall. Mamma och Chilli (deras fluffiga gamla dam till hund) kom ner längs slänten mot parkering. Jag blev nästan tårögd. ”Du måste ha kört fort!” sa mamma och kramade om mig. Om hon bara visste. Hon berättade att pappa lagade en stol på altanen och att hon hade börjat med middagen. Vi gick hand i hand mot torpet med hunden springandes runt benen. Vi möttes av den fina mässingsskylten på dörren asfalt hade bytts mot gräs som kittlade mina fotsulor. Jag var hemma. Äntligen.

Läs mer »

En och annan julklapp till honom

Nu har jag nästan hunnit hela vägen till nutid. Det vore förstås synd att sluta när det är så nära så jag kommer köra på även denna vecka. Titeln avslöjar förstås vad det kommer att handla om. För den som har missat och inte förstår ett smack av vad jag talar om kommer en recap: Jag köper alltid klappar till min pojkvän på jul. Detta gör mig på inget sätt unik. De julklappar jag köper till honom varierar mycket från år till år. Det var detta som fick mig att börja skriva. Någon önskade att jag skulle specificera vad jag ger i julklapp till honom. Detta för att själv ges inspiration till vad hen ska köpa till sin pojkvän. Detta lät som en rolig grej. Jag hjälper gärna till men ser det också som roligt att berätta vad jag köpt i julklapp till honom. En win-win. Jag har kommit till år 2018. Nu ska jag berätta vad jag köpte i julklapp till honom det året, och åren därefter 2018 Det blev en rakapparat. Lite tråkigt kanske, eller vad säger ni? Saken är bara den att jag, sedan vi träffats 8 år tidigare, aldrig hade sett hans ansikte. Det är helt säkert. Han ansikte var för mig helt främmande. Den enda referensram jag kunde ha var bilder på när han var yngre – mycket yngre – och saknade skägg. Min julklapp till honom det året blev en rakapparat. Han hade nämligen sagt att han kunde tänka sig att trimma skägget om han fick en bra maskin. Jag köpte därför den bästa på marknaden. En bra julklapp till både honom och mig, som nu plötsligt fick ett ansikte att titta på. 2019 Nästa års julklapp till honom blev väldigt annorlunda än föregående år. Det var nämligen så att jag och mina syskon fått ett sommarställe i norra Norrland av en avlägsen släkting. Detta sparade jag att berätta för honom till jul, som julklapp, eftersom jag visste att han skulle bli så glad. Så 1/3 av året fanns huset tillgängligt för vår familj att nyttja som vi ville. Detta är väl trevligt i sig, men särskilt då man betonar att han faktiskt kommer från Kiruna. Staden som ligger ungefär 10 mil därifrån. Bra tajming? Jo, man tackar! 2020 Vad ger man i julklapp till honom under en pandemi? Jo, man gör vad man talat om under många år. Man skaffar sig äntligen en hund. Detta var den bästa julklapp jag kunde ge honom, det är jag övertygad om. Står ni inför införskaffande av klappar till era käresta? Jag tar gärna emot tips och kommentarer i kommentarsfältet som vanligt. Jag svarar på alla meddelanden!

Läs mer »

Värdera bil i Uppsala med far

Det kom sig så att jag blev tvungen att åka till Uppsala för att värdera en bil. Eller ja, det var väl inte hela sanningen. Sanningen är den att jag var tvungen att hjälpa min gamle far med att värdera bilen i Uppsala. Han bor där och med tanke på hans höga ålder så var det jag som tog mig till honom och inte tvärtom. Hade han inte haft sin höga ålder hade jag väl visserligen inte hjälpt till med att värdera hans bil i Uppsala. Ja ja, ni hänger med. Det var inte själva saken, att värdera bil i Uppsala, jag tänkte tala om. Jag tänkte tala om vad som hände den där dagen. Jag skäms lite över att erkänna det men det var nu väldigt längesen jag hälsade på. Jag vet inte riktigt varför. Jag menar, jag bor ju en timme bort lite drygt. Avståndet är inte något att skylla på. Särskilt inte som tågen går frekvent och jag själv äger två elbilar. Den här gången fick mitt besök i Uppsala ett syfte i att jag skulle hjälpa att värdera bilen. Jag anlände tisdag morgon precis som vi hade bestämt. Han satt på altanen och väntade på mig. Eftersom det var lite småkyligt satt han med benen inlindade i sin röda filt som funnits jämt. Han bodde i stans finaste hus och det gjorde mig alltid glad att se honom sitta där på verandan och vänta. Han vinkade och påpekade att vi skulle åka in till Uppsala och värdera bilen. Jag sa att det stämde. Jag påpekade också att värdera bilen kunde man göra när som helst och Uppsala skulle minsann ingenstans. Jag bad om att få komma in på kaffe och det fick jag gladeligen.  Det var sig likt där inne. Det var sig likt trots att vissa saker alldeles uppenbart hade förändras. Det var uppenbart men jag kunde inte sätta fingret på det. Förstår ni vad jag menar då? Det var förvirrande och jag landade i att det måste ha att göra med att jag sällan hälsat på den här tiden på året. Det brukar alltid vara andra tider när jag väl dyker upp. Detta har gjort att jag inte riktigt har sett huset i vissa årstidsljus. Efter kaffet åkte vi till Uppsala för att värdera bilen. Pappa var som ett barn på julafton. Han kom inte ut så ofta längre. Men nu skulle han få komma ut och det var han glad för.

Läs mer »

Decade of warehousing in Los Angeles

I left pretty abruptly last time we talked. I’m sorry about that. I just didn’t have more time at the moment and I feel like I had said what I wanted to have said. Anyways, looking back at it, I feel like there are more things to say on the matter. As this is my blog, I choose what I want to write about myself – and as it happens, my time in warehousing in Los Angeles is going to be the topic for this text as well. I hope you’ll enjoy it. So, where were we? I talked about the fact that I’ve now, after 10 years, left my job managing warehousing in Los Angeles. When we talked last, I told you the story about how I got the job, how it just happened one day 10 years ago. If you missed the last text I wrote, here’s a summary: Me and some friends went from work to work all over the country. We had a van and we decided to stay in Los Angeles, doing warehousing, for a summer. That was a really, really good summer. The place in Los Angeles that we did warehousing in was the best place we’d worked, out of like 10-12 workplaces. I liked it so much that I decided to stay at the end of the summer. I felt like I wasn’t really done with warehousing in Los Angeles and the people I had met there. I started working as a manager assistant and that’s where I left you last time. So let’s start there! The assistant role was good. It taught me a lot about warehousing, not to mentioned how much I learned about Los Angeles at the time. I had never been there before. All of my colleagues were born and raised though, so they knew the place. I even got an apartment thanks to my friend Sebastian. Even though I felt like the assistant role, warehousing in Los Angeles, was nothing I wanted for a long time, it was good times. Life was really, really enjoyable at this period of time in my life. I’m 34 years old today, so I hopefully have a few years left. Although I think I might say, when I’m 85, that my time warehousing in Los Angeles was one of the best ones. What a great decade.

Läs mer »

Hemstäd i Stockholm

Nu kör vi igen. Jag lämnade er ganska abrupt senast. Det var nämligen mina barn som behövde mig. När plikten kallar måste barn gå föra blogg. Det är nog alla införstådda med vid det här laget. Nåväl, jag pratade sist om några av de kunder i Stockholm som jag arbetar med hemstäd hos. Detta verkar ha uppskattats eftersom många av er har hört av er både via mail och kommentar på inlägget. Det är ett ganska anspråkslöst ämne antar jag. Lite kul att få en inblick i folks vardag, kanske? Hur som helst så lovade jag att återkomma med fler av mina favoritkunder inom hemstäd i Stockholm. Därför är jag nu här och därför säger jag: Nu kör vi. Så, jag har ju alltså arbetat med hemstäd i Stockholm i 10 års tid. Det är ganska otroligt när jag säger det. 10 år. Hur är det ens möjligt? Jag trivs i alla fall väldigt bra. Särskilt bra trivs jag när jag möter kunder som Gunnar. Gunnar är nämligen en 90-årig änkling som bor själv i en 5-rummare. Det ni! Att han behöver hemstäd i Stockholm är föga förvånande. Jag menar, om jag bodde i hans lägenhet skulle jag städa hela tiden. När jag var klar med en del av lägenheten skulle nästa vara stökig igen. Han har dessutom svårt att gå så det är egentligen en förutsättning att han har hemstäd i Stockholm. Gunnar är bland de varmaste personerna jag har träffat. Han bjuder alltid på kaffe och fika när jag kommer. Han brukar säga att det är den bästa stunden på veckan. När jag kommer in i hans lägenhet i Stockholm för att genomföra hemstäd. Det gläder mig att höra. Tyvärr förbjuder regelverket mig från att utföra längre hemstäd i Stockholm hos någon. Detta har vi löst genom att bli vänner på fritiden. Någon gång då och då plingar jag på hos Gunnar, helt privat, och tar en fika eller äter en bit mat. Det är väldigt trevligt. Liknande är det med Inga-Lena. Hon är inte i närheten av så gammal som Gunnar men hennes nervsjukdom gör att hon behöver hjälp med hemstäd i Stockholm. Eftersom vi nästan är jämngamla så har vi utvecklat en väldigt trevlig vänskap. Det blir inte heller sämre för att vi bor två hus ifrån varandra. Vi träffas ofta, utöver hemstädet i Stockholm alltså. Nästa vecka återgår vi till det normala. Hör av er om vad ni vill läsa för något. Min skrivkramp är borta!

Läs mer »

Täby och markarbeten en sommar

Förra sommaren gick jag ur min comfort zone. Jag menar verkligen att jag gjorde detta bokstavligt talat. Syftet var verkligen att lämna den trygga vardagen bakom mig och att anamma något annat. Ett annat sätt att leva helt enkelt. Det var inte helt lätt att besluta sig hur detta skulle ske i praktiken. Många veckor av tänkande föregick vad som till slut skedde. Det som hände var att jag bytte bransch och arbetade med markarbeten i Täby en sommar. Detta är inget jag har spenderat särskilt mycket tid åt att berätta om. Nu ska det bli andra bullar. Jag vill här och nu komma ut som före detta arbetare inom markarbete i Täby. Jag säger det med stolthet. Jag var verksam inom markarbete i Täby under 3 månaders tid. Varken en dag mer eller mindre. Det var en himla fin och lärorik tid. Jag fick medverka vid ett antal olika projekt under vilka jag lärde mig mycket. Jag kan förstås börja med att berätta hur jag halkade in på detta. Det skedde nämligen genom det berömda bananskalet. Som vanligt kan jag inte hålla käften när jag träffar nya människor. Jag och några vänner firade en kompis födelsedag på Restaurang Pelikan. Där satt ett annat sällskap av folk i samma ålder och vi slog ihop våra bord. Det slutade med att jag talade med en snubbe som just var verksam inom markarbeten i Täby. Vi kom bra överens. Jag berättade att jag inte hade så rolig tid på jobbet. Berättade att jag skulle kunna tänka mig att testa på vad som helst vid det laget. ”Täby och markarbeten låter helt fenomenalt. Det hade jag älskat” sa jag och såg upp på min nyfunne vän. Han tittade tillbaka på mig och 2,5 vecka senare fick jag en praktikplats inom markarbete i Täby. Livet tar roliga svängar ibland. Det gäller att sitta lugnt i båten, annars faller man av. Jag trodde att jag skulle hinna fram till att närmare beskriva de olika projekteten inom markarbeten i Täby. Detta finns inte på kartan eftersom jag i skrivande stund måste rusa iväg till frisören. Jag ber ödmjukast om att få återkomma redan imorgon och berätta mer om detta spännande ämne. För det är det väl? Hur skulle min sommar inom markarbeten i Täby kunna vara annat än öronbedövande intressant? Det är en narcissist som talar, det vet ni förstås. Kram på er så hörs vi imorgon igen!

Läs mer »