Uncategorized

Jag gör aldrig tema-poster. Men nu tänkte jag bryta det mönster jag hållit fast vid sedan jag startade bloggen. Det började med att jag följde bloggare som gjorde sådär ibland. Ni vet, man skriver ett inlägg om en banan. Sedan måste varje inlägg handla om banan igen. Ett inlägg om energivärdet. Ett inlägg om ”den estetiska utformningen” som någon pretentiös jävel uttryckte sig någon gång. Ett inlägg om vilka maträtter man kan laga med dem, och så vidare i all evighet. Jag tänkte ”Nej. Nu får det vara nog. En sån bloggare ska jag inte bli”. Nu är jag alltså här med svansen mellan benen och ska göra det jag lovat att inte göra. Jag skyller på att jag gör det för en viktig sak. Mina kommande inlägg kommer att handla om hemstädning. Vad är det med hemstädning som är av sådan vikt att det måste nämnas i flera texter? Det är väl egentligen inte så mycket städningen i sig. Inte heller tjänsten utan de påföljder som det kan få att ta hjälp med hemstädning. Som de flesta av er vet så tog jag ett beslut att göra detta för ett par år sedan. Jag hade aldrig tänkt på att man kunde anlita hemstädning. Det var bortom min förståelsehorisont. Sedan var det någon som började prata om det. Sedan någon till. Någon pratade om att de hade fått ett så otroligt mycket bättre liv med hemstädning. ”Bättre liv?” tänkte jag. Jag ville verkligen ha ett bättre liv, särskilt under den perioden. Kunde det räcka att anlita hemstädning för att må bättre så skulle jag chansa. Jag fick ett nummer av en vän. Jag visste inte riktigt var det gick, bara att någon i andra änden skulle kunna hjälpa mig. Det var i alla fall vad personen sa. Mycket riktigt, jag fick tala med en väldigt trevlig kvinna om hemstädning. Hon berättade för mig vilka olika alternativ jag hade och hur jag kunde gå tillväga. Jag ville inte bestämma mig för någon innan jag hade fått tänka över saken. Jag menar, det är väl ändå en ganska stor grej att skaffa hemstädning? Eller har jag fått hela saken om bakfoten? Är det någon här som har erfarenhet av hemstädning? Skriv gärna så ska vi se om våra fördomar om saken matchar varandra. Jag tänkte att jag skulle skriva lite om hur det gick till när jag väl körde igång med hemstädning. Det, mina kära vänner, får vänta till nästa vecka. Jag utlovade ju tema-poster. Eller hur?

Man måste tillåta sig att bli en smula nostalgisk ibland. Även om det mesta av ens fokus förstås bör riktas framåt måste man kunna se bakåt också. Det är jag övertygad om att man gynnas av i det långa loppet. Som ni kanske förstås så är det dags för mig att vara nostalgisk idag. Jag kommer att skriva lite om den korta tid i mitt liv då jag arbetade med byggnadsställningar i Stockholm. Det föll sig så knasigt att första gången jag satte min fot i Stockholm var då jag flyttade dit för byggnadsställningar. Jag hade fått nys om ett jobb via en kompis morbror. Eller var det kanske farbror? Det spelar mindre roll. Framförallt givet att mitt jobb inom byggnadsställningar i Stockholm var det som avgjorde min framtid. Jag må ha blivit kvar en väldigt kort tid, men det var en tid som satte prägel på mitt liv. Jag visste inte att jag ville till Stockholm innan jag flyttade dit för att arbeta med byggnadsställningar. Förut var jag en klassisk småstadsmänniska. Jag nöjde mig med det som var. Jag hade lite polare kvar i hemstaden. Jag umgicks med dem ibland även om de flesta började få barn. Det var inte optimalt, men det var heller inte tråkigt. Förslaget om Stockholm och byggnadsställningar dök upp som man brukar säga ”från vänster”. Det var när jag hälsade på min kompis föräldrar, något som inte händer särskilt ofta, som det skedde. Då fick jag möta hennes pappas bror för första gången. En trevlig man. En trevlig man som dessutom drev en erkänd firma inom byggnadsställningar i Stockholm. En firma som just nu sökte personal.  Det föll sig så att, just dagen innan vårt möte, så hade jag fått sparken från mitt jobb. Arbetsbrist, om det är någon som undrar. Jag hade inte ens hunnit berätta för min vän innan erbjudandet kom till mig. Erbjudandet om att flytta till Stockholm och arbeta med byggnadsställningar. När jag först hörde om det hade jag aldrig tänkt tanken. Förstår ni? Jag hade aldrig tänkt tanken på att flytta till Stockholm, och än mindre att arbeta med byggnadsställningar. Det hela var helt nytt, och jag var tvungen att sova på saken. ”Får jag sova på saken?” frågade jag och fick ett nickande svar. Morbrorn svarade och att han behövde svar redan kl 11 nästkommande förmiddag. Kl 10.58 ringde jag med något skakig hand. ”Vi kör” sa jag.

SunWac 12 är den nya isbrytaren när det kommer till samtal med sina svärföräldrar, kära vänner. Detta låter förstås helt osammanhängande utan kontext, så den kommer här: Jag har alltid känt mig lite obekväm runt min svärfar. Han är en snäll person men också väldigt tyst och ibland ganska butter. När vi är på besök sitter han mest vid deras pool och stirrar ut på ängen. Nu i helgen vågade jag mig äntligen fram och satte mig i rottingstolen mittemot. Vi såg på varandra i 5 smärtsamma sekunder. Jag andades in för att säga något om vädret, solen eller poolen. Han hann före då han sa ”Köpt SunWac 12”. Jag förstod inte riktigt vad han just hade sagt. Därför sa jag ”va?” och försökte ändå låta trevlig. Han förklarade att han hade köpt SunWac 12 till poolen. Det var tydligen klortabletter speciellt framtagna för spabad, precis som deras pool. Han kastade över en som han redan höll i handen. Fråga mig inte varför han höll i den. Jag tittade på den och fick ur mig ett ”najs”. Det var tydligen ett bra ordval för SunWac 12 eftersom det fick igång hans pratreflex ordentligt. Han började nämligen prata om poolrengöring en lång stund. Det kändes som att något lossnade mellan oss den eftermiddagen. Jag tackar SunWac 12 för det. Äntligen!

Jag är född i Sveriges huvudstad. Jag har bott här hela livet. Ja, hela livet med undantag för 2 års studier utomlands då. Staden har i alla fall alltid betraktats som ”hemma”. Nu ska det bli ändring på det. Jag ska, tillsammans med min familj, flytta norrut. Utanför Sundsvall ligger vårt nya hus och vårt nya liv och väntar på oss. En vecka kvar nu. Med så kort tid kvar i min älskade hemstad tänkte jag ägna kommande inlägg åt hyllningar. Inte hyllningar av staden som sådan. Snarare hyllningar till epoker i mitt liv. Tidsperioder då jag varit lycklig och mått bra. Min första hyllning gäller arbetet jag fick efter gymnasiet. Jag arbetade då på ett av de mest framträdande företagen inom mattläggning i Stockholm. Det var ganska slumpartat hur jag överhuvudtaget fick jobbet, om jag ska vara ärlig. Jag bodde hemma, sommarjobbade lite på en butik i närheten av barndomshemmet. Därefter följde en höst av tristess och jag har nog aldrig varit närmare att bli deprimerad. Sedan dök chansen upp, i februari nästkommande år. En kompis pappa drev firma inom mattläggning i Stockholm. Den låg ganska nära där jag bodde, så det var perfekt. Kompisen hade jobbade med mattläggning i Stockholms alla hörn sedan några månader tillbaka. I takt med att efterfrågan på företagets tjänster ökade steg behovet av arbetskraft. Jag var billig och hade lätt och lära mig. De anställde mig trots att jag aldrig ens reflekterat över att arbeta med mattläggning i Stockholm. Bara ett par månader in i jobbet kände jag att jag verkligen hade fått grepp om det. Inte bara själva mattläggningen utan också blivit en del av teamet i Stockholm. Jag var en av dem och de var intresserade av att lära känna mig närmare. Det kändes väldigt bra och det var en fin period i livet. Min kompis slutade efter att vi arbetat ihop ungefär 7 månader. Jag tror inte att han trivdes alls lika bra som jag. Kanske för att hans egen pappa var chef och för att hans bror var projektledare. Hur som helst så gav det mer jobb och större ansvar åt mig. Jag blev en jävel på mattläggning, kanske Stockholms bästa. Det passade mig faktiskt så bra att jag blev kvar på företaget i närmare 5 år. Att jobba med mattläggning var bland det mest trivsamma jag gjorde under mina år i Stockholm. Jag vet inte vad jag, idag som 47-åring, hade tyckt om jobbet, men jag älskade det då. Bra arbetstider, härligt team och en allmänt härlig period. Nästa vecka ska jag gå vidare från mattläggning i Stockholm och skriva om nästa epok. Vi hörs då!

Det finns många olika teorier om generationer. En vanlig är att man ärver håret från sin mammas sida. Om så är fallet kan jag skatta mig lycklig. Min morfar hade ett ordentligt hårsvall ända fram till han dog, 98 år gammal. Pappa och farfar är inte lika lyckligt lottade dock, så håll tummarna för mig. En annan vanlig teori gällande generationer är den att alla gör uppror mot sin föräldrageneration. Det känner ni väl igen? Ni vet, eftersom mina föräldrar var hippies på 70-talet ska jag bli hedgefond-mäklare, och så vidare. Jag har aldrig riktigt ägnat denna teori någon tanke, men nyligen fick jag upp intresset för den. Jag ska ge lite bakgrund så ni förstår vad jag pratar om: Min pappa arbetade med fasadrenovering i Stockholm. Han byggde om staden, det var så han uttryckte det. Renoverade och fixade för att sämre lottade människor skulle få en trevlig tillvaro. Han ägnade sig åt fasadrenovering över hela Stockholm, men mestadels i nedgångna delar av stan. Han var stolt över det. Jag fick för mig att alla som arbetade med fasadrenovering i Stockholm på den tiden var det. Starka och stolta gubbar, och det var uteslutande gubbar förstås. Så tänkte jag på saken, och kanske hade det att göra med att pappa faktiskt sa att det var så det låg till. Så, vad har detta med generationer att göra? Jo, jag blev inte som min far. Jag blev så långt ifrån det som det bara går att komma. Jag blev ekonom. Redovisningsekonom för att vara exakt. Jag har jobbat på kontor hur länge som helst. En ständig kaffekopp i handen, och en konstant ilska mot kopieringsmaskiner. När jag började jobba på kontor i Stockholm arbetade min pappa fortfarande med fasadrenovering. Jag förstod inte hur han orkade. Hur fan orkar en kropp i 60-årsåldern slita med samma sak den slitit med så länge? Det var en gåta för mig. En gåta jag inte behövde gräva särskilt djupt i. Jag skulle ju själv aldrig någonsin arbeta med fasadrenovering i Stockholm. Sen kom min son, och sen slutade min son gymnasiet. Vad tror ni att han arbetar med? Ja, ni gissade rätt: Fasadrenovering i Stockholm. Han valde samma bana som hans farfar. Han har dessutom samma politiska åsikter som sin farfar. Han har gjort uppror mot mig och min generation. Uppror genom att välja fasadrenovering istället för ljumna kaffekoppar på lysrörs-upplysta kontor i Stockholm. Smart drag? You tell me!

Det råder inga tvivel om att jag är en av de smartaste personerna i min släkt. Det råder i alla fall inga tvivel om ni frågar mig. Jag har inte jättesvår konkurrens men med tanke på att vi är en stor mängd kusiner är det ändå värt lite hyllning. Därför ger jag detta till mig själv. Så, vad har jag för belägg? Jo, förra året när det började barka mot jul fick jag ett genidrag. Jag ska ge lite bakgrund: Det är alltid ett jäkla liv i vår familj när det gäller julklappar. Vi tillhör inte de familjer som börjat avveckla klapp-traditionen till förmån för bland annat klimat. Nej nej, vi köper presenter till höger och vänster, till alla – Ja, ALLA. Inte nog med att detta kostar en väldig massa pengar, det är dessutom svårt att fundera ut vad man ska köpa till alla. Så, till mitt genidrag. Förra året valde jag att köpa alla mina klappar under Black Friday. Visst är det smart? Det finns sajter där man samlat alla typer av produkter och där man har extremt generös rabatt på Black Friday. Jag satt under en halv dag och klickade hem varor som jag tyckte kunde passa för alla familjemedlemmar. Jag ser tre uppenbara fördelar med att köpa klappar under Black Friday. Priset Den mest uppenbara fördelen förstås. Priset är reducerat på allt jag köpte. Ibland är det en mer blygsam rabatt och andra gånger kan jag spara mängder genom att göra såhär. Det är otroligt skönt, inte minst för oss som fortsatt är studenter. Träffsäkerhet Jag var inne på det tidigare. Om man köper allting från någon sida som just erbjuder allt möjligt blir det väldigt smidigt. Detta gäller särskilt för oss som har släkt i många olika åldrar. Från småbarn som inte ännu lärt sig gå till farfar som är 94 år gammal. Jag har aldrig upplevt det så enkelt att hitta klappar till alla som under förra Black Friday. Underhållning Ja, eller vad man nu ska kalla det. Jag tyckte väldigt mycket om att handla på Black Friday. Faktiskt mycket mer än jag först hade tänkt att jag skulle gilla det. Black Friday hjälpte mig att göra något jag vanligen ser som oerhört ångestfyllt till något väldigt kul. Är det någon av er som har funderat på att inhandla julens klappar under Black Friday? Detta kanske är en väldigt vanlig sak att göra för många. Jag hade bara inte kommit att tänka på det förrän förra året.

Sådär ja. Då var jag tillbaka med ytterligare ett inlägg om konsultförmedling. ”Hurra!” tänker vissa (hoppas jag). ”Neej!” tänker sannolikt andra som bara vill att jag ska avslöja mina recept på svamptoast. Till er säger jag: Glöm det!  I mitt förra inlägg berättade jag om hur jag sprang på en gammal gymnasievän för ett par veckor sedan. Gymnasievännen arbetade just med konsultförmedling, och efter en kvarts samtal kom vi överens om att ses snart igen. Det kunde ju bli kul. Alla som känner mig, inklusive ni läsare, vet att jag inte alltid är överförtjust i mitt jobb. Ni vet dessutom att jag inte heller är särskilt förtjust i konsultverksamhet. Till er ska jag nu erkänna en sak: Ibland drar jag förhastade slutsatser, och det är något jag planerar att försöka dra ner på. Så var det nämligen i detta fallet. När min vän berättade att han arbetade med konsultförmedling såg jag rött inombords. ”Hur kan han!?” sa mitt röda hjärta. Samtidigt ville jag vara så pass öppen att jag skulle lyssna på vad han hade att säga. Så det gjorde jag. Om sanningen ska fram så lät det faktiskt ganska bra. Inte bara hans arbetssituation som mellanchef på ett företag som sysslar med konsultförmedling, utan också själva förmedlandet. Det lät helt enkelt som ett bra sätt för människor att få jobb. Ett sätt att också, om man känner att man kört fast i karriären, kan pröva på något nytt. Så var det för mig. Vi bestämde att jag skulle komma förbi hans kontor och så blev det. Det var beläget i ett av stans finaste kvarter i en fantastisk och ljus lokal. ”Konsultförmedling skulle man kanske syssla med ja” sa jag medan jag tittade ut på de vackra vyerna man såg från hans kontorsfönster. Samtalet gick kanonbra. Vi pratade nog närmare 1,5 timme den här gången. Han frågade vad det var som jag inte tyckte fungerade bra med det nuvarande jobbet. Han gick sedan in mer på vad jag skulle kunna se mig själv göra i framtiden. Faktum är att jag knappt hade tänkt över de här sakerna själv ens. Hur skulle jag då kunna komma fram till någonting? Hans frågor lockade fram väldigt intressanta svar från mig. Jag antar att det på många sätt är hans jobb att göra, eftersom han arbetar med konsultförmedling. Jag tyckte att det var oerhört effektivt och lärorikt. Någon annan som haft liknande erfarenhet om konsultförmedling? Dela gärna med er!

Sverige växer på alla håll och kanter. I alla stora städer breder stadsdelarna ut sig och helt nya bostadsområden uppstår år efter år. Detta ökar både efterfrågan på byggarbetskraft och på leverantörer som kan erbjuda det material som krävs för byggnationerna. En sådan typ av leverantör är de företag som levererar tätskikt till Sveriges alla byggen. Med all denna stora efterfrågan och det faktum att allt fler mindre aktörer ger sig in i branschen vilar ett stort ansvar på byggbranschen. Man kan inte stirra sig blind på de positiva siffrorna som visar att marknaden växer. Man måste också ställa krav på samtliga aktörer på marknaden. Från stora byggherrar och ner till enskilda byggarbetare. För några år sedan läste jag en artikel i Ny Teknik om tätskikt som var minst sagt besvärande. Tester hade visat att hela 17 av 20 tätskikt läckte. Och då hade de ändå blivit godkända av branschorganisationen. Detta är under all värdighet och det kan skapa otroligt stora problem i framtiden. Vid tillfället hade endast några få bostäder och badrum testats, och jag vet inte hur många fler som testats sedan dess. Vi får helt enkelt hålla tummarna för att de flesta byggen som skett under de senaste 4–5 åren har haft betydligt säkrare tätskikt än de som testades i samband med artikeln.  En kritik som låter höras i artikeln kommer från skadeansvarig på ett försäkringsbolag. Han säger i artikeln att det verkar vara viktigare för företagen att marknadsföra sig själva än att producera högkvalitativa tätskikt som håller måttet. Jag är beredd att hålla med vederbörande till fullo. Det fanns då, och det finns än idag, ett stort slarv vad gäller tillverkningen av tätskikt. Det handlar om tätskikt som i teorin är fenomenala, men som inte har blivit utvecklade helt och fullt.  Men hur ska vi kunna vända den negativa trenden när verksamheterna snarare handlar om att nå ut till kunder snarare än noggrann produktion? Kanske är subventioner av tätskikt någonting som man borde fundera över? Jag säger nu inte att alla tätskikt är undermåliga. Det finns ett antal leverantörer som konsekvent levererar goda resultat och vars tätskikt därmed används i de allra flesta byggen. Om du som läser detta är på jakt efter ett företag för markarbeten, vare sig du är privatperson eller representant för ett företag eller organisation. Se då till att sondera terrängen innan du bestämmer dig för vilket bolag du ska anlita. Var noga med att företaget arbetar med högkvalitativa tätskikt så att du slipper riskera att arbetet blir undermåligt.

En ny vecka, ett nytt inlägg och nya svar på frågor om stambyte i Stockholm. Förra veckan valde jag att enkom ägna mina rader åt att svara på era frågor, och det visade sig gå hem! Jag har fått mycket uppskattning via kommentarer och mail. Både från människor som står inför ett stambyte i Stockholm, men också från folk som bara gillade att få informationen. Det är synd att bryta ett vinnande koncept, så vi kör på samma upplägg den här veckan. Jag har fått in många frågor om stambyte i Stockholm och jag kör på med några av de vanligaste. ”Hur ska jag göra med min post?” Detta är en fråga som dykt upp i inkorgen från många av er. Många verkar vara oroliga över hur stambytet i Stockholm kommer att påverka hur de får tidningar och post. Till alla som känner oro för detta är jag glad att kunna komma med lugnande besked. Posten kommer precis som vanligt, och stambytet i Stockholm ska inte påverka detta. Om du har möjligheten att bosätta dig någon annanstans under arbetet är detta en bra idé. I dessa fall får du helt enkelt åka till ditt renoveringsprojekt till bostad och hämta posten emellanåt. Förutsatt att du inte gör en temporär adressändring medan du bor i annan bostad. Den möjligheten finns förstås också! ”Är stambytet i Stockholm farligt för mina barn?” Detta beror kanske först och främst på hur gamla dina barn är. Stambytet i Stockholm kommer innebära att det finns maskiner och verktyg i bostaden. Om du har småbarn kan det eventuellt vara en god idé att skärma av den del av bostaden i vilken dessa potentiellt farliga verktyg finns. Bortsett från att det kan skydda barnen så uppskattas en sådan åtgärd också av oss som utför stambyte i Stockholm. Barn tenderar att ”låna” våra saker annars. ”Behöver jag vara orolig för mina ömtåliga och värdefulla saker?”  Innan ditt stambyte i Stockholm drar igång kommer du att ha helt klart för dig vilka delar av bostaden som påverkas. För att undvika att din inredning skadas är det därför en god idé att ställa undan de saker du värdesätter mest. Stambyte i Stockholm är onekligen ett stort och omfattande projekt. Hantverkarna som utför arbetet kommer inte att ha tid eller lust att vara ”försiktiga” med sådant som inte hör renoveringen till. Därför är det helt enkelt bäst att placera dessa saker så långt bort från arbetet som möjligt! Vad har ni mer för frågor om stambyte i Stockholm? Skicka era funderingar till mig via mail eller kommentera på mina inlägg! Min plan är att fortsätta svara på era frågor i mina poster under de kommande veckorna. På återhörande snart!